allaboutnovels

 

Det var som ett bombnedslag. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, inga ord kom ut ur munnen på mig. 

 

Jag satt där på sjukhussängen med min gråtande mamma jämte mig och min bästa vän Liam vid min andra sida. 

Doktorn nickade sorgset och gick sedan iväg. 

Jag vägrade inse det. 

 

 

 Han måste ha fel, eller hur? Jag kan inte ha cancer! Jag har hela mitt liv på mig! Jag kommer kunna leva hela mitt liv, väl? 

Åh snälla, hjälp mig. 

 

Jag kände Liam's trevande hand och hans fann min. Han kramade den och jag kramade tillbaka. 

 

"Du kommer klara dig. Förstår du?" Sa han tyst i mitt öra. "Ashley, du kommer överleva detta." 

Och om jag inte gjorde det? Jag skulle svika alla, min mamma, Liam, min pappa, hela min klass.. Alla jag känner. 

 

Vad hade jag NÅGONSIN gjort för att förtjäna detta? Det är bara svinigt alltihop!

 

Mammas snyftningar tog över och jag flyttade blicken från stolen framför mig, upp till henne. Jag ställde mig lugnt upp och lade armarna om henne. 

Det var som att hon ramlat och grät över det.

 

Men nej.

Jag var döende. Det var anledningen till hennes gråtande. 

 

 

 

 

 

"Är du säker?" Liam frågade för femte gången om jag var säker på om jag ville gå till skolan. 

 

"Men jaa!! Jag har svarat på den frågan flera gånger nu, kan vi gå?" frågade jag otåligt. Han hade sovit här ända sen vi fick veta. Det var ungefär en vecka sedan nu. 

Utanför dörren greppade han min hand och vi gick så hela vägen. 

 

 

Utanför entrén stoppade han mig och så kom frågan igen.

 

"Är du säker nu? Du känner dig inte svag eller illamående?" 

 

"Liam. Jag säger detta bara en enda gång igen. Jag klarar mig, jag är pigg och stark och inte illamående alls!" 

Svarade jag. Visst låg de en viss liten lögn däri, men det behövde inte han veta. Jag mådde faktiskt lite illa, men det är nog säkert nervositet med tanke på skolfotot idag. 

 

"Hur ser jag ut?" frågade han och ställde sig i en dum pose. 

 

"Fab, det är så du ser ut. Jag då?" frågade jag skrattandes och fixade till frisyren lite. 

 

Han log och svarade som han alltid gjort.

 

"Du är lika vacker som alltid." 

 

 

 

Så ledsen att vi inte lagt upp några flera delar eller noveller.

Vi ska försöka fixa dehär, iallafall jag! 

 

Jag såg massa osvarade och opublicerade kommentarer och när jag läste dem blev jag tårögd.. Jag hade ingen aning att Ida fick folk att läsa denna lilla novellblogg även om hon sa det.. och även om de är för länge sen. 

Men jag hoppas att vi får upp våra läsare igen, och lite fler! 

 

Om någon fortfarande läser, skicka iväg en kommentar, snälla? Skulle betyda mycket, dessutom vet jag säkert ifall jag borde lägga ner mer tid på noveller, annars struntar jag i det. 

så ja..

Jag ska försöka få Ida med på detta också, det var hon som faktiskt la ut massa på denna, så hade ju vart mycket bra om hon lägger ner tid på det också.. Men jag ska försöka skriva i morgon och få med henne! 

 

Hej! 

/ N.