allaboutnovels

 

Det var som ett bombnedslag. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, inga ord kom ut ur munnen på mig. 

 

Jag satt där på sjukhussängen med min gråtande mamma jämte mig och min bästa vän Liam vid min andra sida. 

Doktorn nickade sorgset och gick sedan iväg. 

Jag vägrade inse det. 

 

 

 Han måste ha fel, eller hur? Jag kan inte ha cancer! Jag har hela mitt liv på mig! Jag kommer kunna leva hela mitt liv, väl? 

Åh snälla, hjälp mig. 

 

Jag kände Liam's trevande hand och hans fann min. Han kramade den och jag kramade tillbaka. 

 

"Du kommer klara dig. Förstår du?" Sa han tyst i mitt öra. "Ashley, du kommer överleva detta." 

Och om jag inte gjorde det? Jag skulle svika alla, min mamma, Liam, min pappa, hela min klass.. Alla jag känner. 

 

Vad hade jag NÅGONSIN gjort för att förtjäna detta? Det är bara svinigt alltihop!

 

Mammas snyftningar tog över och jag flyttade blicken från stolen framför mig, upp till henne. Jag ställde mig lugnt upp och lade armarna om henne. 

Det var som att hon ramlat och grät över det.

 

Men nej.

Jag var döende. Det var anledningen till hennes gråtande. 

 

 

 

 

 

"Är du säker?" Liam frågade för femte gången om jag var säker på om jag ville gå till skolan. 

 

"Men jaa!! Jag har svarat på den frågan flera gånger nu, kan vi gå?" frågade jag otåligt. Han hade sovit här ända sen vi fick veta. Det var ungefär en vecka sedan nu. 

Utanför dörren greppade han min hand och vi gick så hela vägen. 

 

 

Utanför entrén stoppade han mig och så kom frågan igen.

 

"Är du säker nu? Du känner dig inte svag eller illamående?" 

 

"Liam. Jag säger detta bara en enda gång igen. Jag klarar mig, jag är pigg och stark och inte illamående alls!" 

Svarade jag. Visst låg de en viss liten lögn däri, men det behövde inte han veta. Jag mådde faktiskt lite illa, men det är nog säkert nervositet med tanke på skolfotot idag. 

 

"Hur ser jag ut?" frågade han och ställde sig i en dum pose. 

 

"Fab, det är så du ser ut. Jag då?" frågade jag skrattandes och fixade till frisyren lite. 

 

Han log och svarade som han alltid gjort.

 

"Du är lika vacker som alltid." 

 

 

 

Så ledsen att vi inte lagt upp några flera delar eller noveller.

Vi ska försöka fixa dehär, iallafall jag! 

 

Jag såg massa osvarade och opublicerade kommentarer och när jag läste dem blev jag tårögd.. Jag hade ingen aning att Ida fick folk att läsa denna lilla novellblogg även om hon sa det.. och även om de är för länge sen. 

Men jag hoppas att vi får upp våra läsare igen, och lite fler! 

 

Om någon fortfarande läser, skicka iväg en kommentar, snälla? Skulle betyda mycket, dessutom vet jag säkert ifall jag borde lägga ner mer tid på noveller, annars struntar jag i det. 

så ja..

Jag ska försöka få Ida med på detta också, det var hon som faktiskt la ut massa på denna, så hade ju vart mycket bra om hon lägger ner tid på det också.. Men jag ska försöka skriva i morgon och få med henne! 

 

Hej! 

/ N.

Välj 1 eller 2. 1 = Inte sorglig 2= Sorglig

Snälla jag ber om er hjälp! Jag kan inte fortsätta annars :( <3

1 eller 2 ?

Jag vaknade av att Adam kysste mig mjukt på pannan. Jag öppnade sakta ögonen. Adam hade rufsigt hår och det så ut som han precis vaknat. Jag log mot honom och blundade igen.

Hans röst var sådär underbar som alla killars röster på morgonen.

Adam reste sig upp och drog i min arm.

Jag reste mig sakta upp.

Jag satte mig på bänken och såg på medans när Adam lagade frukost. Han lagade god mat. Han skulle bli en perfekt pappa. Jag log åt tanken att ett litet barn skulle springa runt medans Adam lagade mat åt barnet.

"Jag ska ringa sjukhuset , ät så länge", sa Adam och gav mig en tallrik med ägg.

Jag hoppade av bänken och satte mig vid bordet och började äta. Efter en liten stund kom Adam tillbaks.

Jag reste mig och la tallriken i diskmaskinen.

Jag låste dörren till badrummet. Sedan drog jag av mig min tröja. Jag kollade på min tjocka mage. Den buktade ut rätt mycket nu. Jag smekte magen med handen. Tänk om jag hade skadat barnet? Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Jag ignorerade tanken och ställde mig i duschen. Det var skönt att stå där under det varma vattnet. Det kändes som jag inte duschat på evigheter.

När jag var klar tog jag en handduk och vira den runt mig. Sen tog jag alla mina kläder och gick ut. Jag gick till Adams rum och bytte om till mjukisbyxor och en stor tshirt. Sen gick jag ut till Adam som stod i köket.

Adam bodde nära sjukhuset så vi behövde inte skjuts dit. Vi gick hand i hand till sjukhuset. Jag kände hur jag blev mer och mer nervös när vi gick in i sjukhuset. Jag kramade Adams hand hårt. Han kramade mjukt tillbaks. Vi gick till den avdelningen som man gjorde sånt här med barn. Jag visste inte vad avdelningen hette , men det gjorde Adam. Vi satte oss i ett väntrum och väntade på våran tur.

________________________________________

Han rullade runt så han låg över mig. Han kysste mig flera gånger.

Vi låg där tillsammans i gräset tills solen började gå ner.

_______________________________________

Mina sår hade blivit rosa ärr och skulle snart försvinna. Jag hade inte mörka ringar under ögonen och jag behövde inte försöka vara någon jag inte var längre. Life's good.

Tyler och jag var fortfarande tillsammans. Jag älska verkligen honom. Han är så speciell. Ibland lagar han mat till mig , han läser för mig och han brukar tillochmed följa med och shoppa. Tyler är en väldiigt speciell kille. Han hade gett mig ett halsband. Det är ett litet kors på. Det står ingraverat på framsidan : Faith. Och på baksidan står det Tyler. För den är ju från honom. Vi var alltid i skolan också. Han är som en bästa vän och pojkvän.

Och Nate. Nate. Namnet gav mig fortfarande rysningar. Men jag var glad att han hade ändrats. Vi hade polisanmält honom förut. Och efter den dagen var han som en helt annan person. Han klarar fortfarande inte av att se mig i ögonen. Men det är ju inte så att han är en dåliog person. Han är en mycket bättre person nu. Han har sagt förlåt till mig och allt sånt. Så de var okej nu.

"Vad tänker du på ?", frågade Tyler och kysste min panna mjukt.

"Nja .. inget speciellt", sa jag och log.

"Jag vet att du tänker på min smexiga mage", sa han och drog upp sin tröja.

Det var absolut inga fel på den magen. Flawless

"Nej", sa jag och slog honom lätt på armen.

Han kysste mig kinden. Sedan la han armarna om mig och flyttade mig närmare.

"Iallafall.. Godnatt", sa han och slängde hans täcke över oss båda.

"Godnatt", viskade jag och gav honom en mjuk kyss på läpparna.

"Vet du vad ?", viskade Tyler.

"Hm.. ne", viskade jag trött.

"Jag älskar dig", viskade han nära mitt öra.

"Jag älskar dig med", sa jag och fnittrade.

Han kysste mig en sista gång på pannan innan vi båda somnade. Tillsammans.

_______________________

Dåligt slut. Förlåt mig <3

När vi tillslut slutade kyssas var båda andfådda. Han la sig jämte mig igen och jag la mitt huvud på hans bröstkorg. Jag lyssnade på hans hjärtslag.

___________________________________________

Det var dags att berätta för min mamma. Jag hade väntat för länge med det. Jag skulle berättat tidigare. Det kändes nästan som jag svettades. Mamma skulle komma hem vilken sekund som helst. Det var bra att Adams föräldrar hade tagit det rätt bra. Vi båda var oroliga över mammas reaktion.

Jag nickade bara och hörde hur dörren öppnades. Jag stelnade till och nu svettades jag verkligen. Adam höll min hand under bordet. Han visste att jag inte gillade det här.

Jag visste inte hur jag skulle säga det. Jag kom in på nån bra mening i huvudet. Så jag använde den enklaste.

Först undvek jag ögonkontakt. Efter att hon inte svarade kollade jag på henne. Hon stirrade uttryckslöst på oss.

Adam tvekade först , kollade på mig.

Jag kände hur han släppte taget om min hand och sedan försvann han upp på mitt rum.

Jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder.

Jag grät och skakade.

Hon slog till mig hårt på kinden. Jag höll handen för min kind. Sedan sprang jag uppför trappan. När jag öppnade dörren gick jag rakt in i Adams famn. Han kramade mig och kysste mig på pannan.

Jag kollade upp på hans ansikte och såg hur en tår rann sakta nerför hans kind. Jag kramade honom ännu hårdare. Det var inte rättvist mot honom. Han borde inte behöva gå igenom detta .

Han lyfte upp mitt huvud så han kunde se mina ögon.

Jag kysste honom och kramade honom.

Vi gick nerför trappan och till hallen snabbt. Vi tog på oss ytterkläderna och precis innan jag stängde dörren ropade jag till mamma att vi gick till Adam. Svaret blev ett högt brak innifrån huset. Adam och jag gick hand i hand till hans hus.

______________________________

Det var ju längesen! Här har ni en ny del <3

-

Jag sprang iväg, utan att ens veta vart jag var påväg. Något hade hänt med mig. Men vad? Jag tvärstannade. Gud vilken idiot jag är. Jag hade bara rusat iväg helt plötsligt, och struntat i min syster.

Men jag vände inte tillbaka. Jag var hungrig och började leta efter blåbär. Jag hittade ett par, men de verkade dåliga.

Det prasslade i en buske bakom mig och jag snodde snabbt runt. Jag smög mig emot busken och ryckte till när jag såg räven som satt fast i en gren. Den hade börjat gnaga av sig benet och blödde. Jag formligen slängde mig på den, och började äta på den. Räven ylade av smärta.

Stackarn.

'

'

Cazzie skulle komma tillbaka. Eller? Jag visste inte.  Jag bara gick fram och tillbaka och bet på naglarna. Det var något jag alltid gjort när jag var orolig. Jag kastade en snabb blick på klockan. 3:00.

Jag rusade fram till garderoben i hallen och rotade fram en ficklampa. Den blev nog bra. Jag tog min skinnjacka och sprang iväg samma håll min syster sprungit. Jag visste inte hur långt borta hon var, men hon var nog i skogen iallafall.

Lyset från ficklampan tog stor plats och jag såg väldigt bra. Mitt bruna hår satt upp i en hästsvans och den dinglade fram och tillbaka där jag sprang. Oh crap! tänkte jag och kom ihåg min egen häst. Jag måste upp tidigt imorgon och ta in henne. Jag sprang ännu snabbare tills ficklampans lyse träffade något väldigt vidrigt. Min syster som åt på något. Hon vände sig om och de var blod runt hennes mun och ögonvitorna var illröda. Jag tappade andan och bara stirrade. Vad har hänt egentligen..?

"Cazzie, vad håller du på med?" flämtade jag skräckslaget och såg vad de var för något hon åt på. En räv. Hon drack en rävs blod.

"Vad i.. ?! Tänk så har den rabies eller något!? Förresten, vad är du för något egentligen?" viskade jag. Hon såg sorgset på mig.

"En .." det såg ut som de gjorde ont och säga det. "..vampyr.." Cazzie knep ihop ögonen.

"Va.." fick jag fram, men hon reste sig och började gå iväg. "Cazzie, vänta!" ropade jag när hon var flera meter bort. Men hon var borta. Igen.

Jag satte mig på första sten jag hittade. Oh shit.