I miss you ♥ - Del 7
Tidigare :
Jag frågade Alex hur hon fick tag i ciggen. Hon sa att jag kunde få köpa av henne. För en tia typ. Planerna gick som jag planerade iallafall. Jag visste inte om det var bra eller inte.
_________________________________________________
(efter skolan)
Jag gick med tunga steg igenom korridoren. Jag hade smsat Adam och sagt att vi behövde prata. Jag tror att han kanske var lite orolig. Han kanske trodde att jag skulle göra slut. Det skulle jag inte. Jag behövde han nu. Adam skulle hjälpa mig. Jag skulle kunna säga till mamma att jag var gravid. Om hon slängde ut mig kunde jag säkert bo hos Adam. Adam älskade ju mig. Och jag litade på honom. Han skulle säkert hjälpa mig.
Adams perspektiv :
Jag såg Britney längst bort i korridoren. Hon såg lite nervös ut. Oh shit. Hon skulle säkert göra slut. Varför ? Jag hade ju inte varit otrogen. Den tjejen hade ju bara kysst mig. Jag kysste inte tillbaks. Och hon verkade inte så sur innan.
"Följ med ut , Adam", sa Britney till mig.
Jag följde henne ut. När vi kom en bít ifrån skolan stannade hon. Hon vände sig om och såg mig rakt i ögonen. Det skrämde mig lite.
"Adam. Jag älskar dig och jag hoppas du älskar mig med", sa hon.
Det var verkligen inte vad jag trodde hon skulle säga.
" Adam ..."
"Ja ?" , sa jag med en svag röst.
"Jag är gravid.." , sa hon tyst.
Jag stod och stirra på henne med öppen mun. Jag såg att tårar började bildas i hennes ögon.
"Nej ", viskade jag.
Britney började gråta. Jag kramade inte henne. Jag torkade inte bort hennes tårar. Jag bara ... stod där. Jag gjorde ingenting. Britney vände sig om och började gå.
"Britney", sa jag , med en skakig röst.
Hon vände sig om igen.
" Jag kan inte ..." ,sa jag.
Jag visste inte hur jag skulle förklara för henne. Jag var absolut inte redo. Jag kunde bara inte. Jag skulle snart börja gymnasiet. Jag var tvungen att fokusera på det. Annars skulle jag aldrig få ett bra jobb. Jag kunde inte sitta hemma och ta hand om en skrikande illaluktande bebis. Jag kunde inte.
" Va ?'" , sa hon.
Hon lät ledsen och förvånad.
"Jag kan bara inte.", sa jag.
Britney stirrade på mig. Hennes ögon var röda och hennes kinder var våta. Jag sårade henne. Men vad hade hon förväntat sig ?
" Tänker du inte hjälpa mig ?" , frågade hon.
Jag bet min underläpp.
"Jag kan inte.", sa jag.
Britney började springa därifrån. Jag sprang inte efter henne. Jag kunde inte.
Britneys perspektiv
Jag sprang hela vägen hem. Jag slängde igen ytterdörren , slängde ifrån mig väskan och skorna , drog av mig jackan och sprang upp på mitt rum och låste. Jag gled ner på golvet och låg där och grät. Adam, mitt enda hopp. Han .. han lämnade mig. Han gjorde allt svårare. För att han tydligen inte kunde. Kunde han inte ta hand om sitt eget barn ? Allt var hans fel. Han var ett sånt as. Jag ska aldrig med prata med honom. Den .. den ..
Jag slet i mitt hår och skrek. Smärtan var .. obeskrivlig. Jag kände mig övergiven . Och oälskad. Och det fanns bara ett sätt att bli av med smärtan. Och som tur va , var mamma inte hemma.
Jag gick nerför trappan och in i köket. Tog en vinflaska och tog av korken. Sen gick jag upp på mitt rum .
Efter ungefär en halvtimma var flaskan slut. Och jag var inte lite full. Och jag kände ingen smärta. Jag kände mig .. lite illamående. Jag sprang till toan och spydde. Yuck. Men jag mådde faktiskt bra. Jag vinglade tillbaks till mitt rum och läste dörren. Sen kollapsade jag på sängen.
_____________________________________________________
Som ni kanske märker andvänder jag 'hårda ord' om det stör er , kommentera , så tar jag bort dom :)
Kort del , sorry :)
Jag frågade Alex hur hon fick tag i ciggen. Hon sa att jag kunde få köpa av henne. För en tia typ. Planerna gick som jag planerade iallafall. Jag visste inte om det var bra eller inte.
_________________________________________________
(efter skolan)
Jag gick med tunga steg igenom korridoren. Jag hade smsat Adam och sagt att vi behövde prata. Jag tror att han kanske var lite orolig. Han kanske trodde att jag skulle göra slut. Det skulle jag inte. Jag behövde han nu. Adam skulle hjälpa mig. Jag skulle kunna säga till mamma att jag var gravid. Om hon slängde ut mig kunde jag säkert bo hos Adam. Adam älskade ju mig. Och jag litade på honom. Han skulle säkert hjälpa mig.
Adams perspektiv :
Jag såg Britney längst bort i korridoren. Hon såg lite nervös ut. Oh shit. Hon skulle säkert göra slut. Varför ? Jag hade ju inte varit otrogen. Den tjejen hade ju bara kysst mig. Jag kysste inte tillbaks. Och hon verkade inte så sur innan.
"Följ med ut , Adam", sa Britney till mig.
Jag följde henne ut. När vi kom en bít ifrån skolan stannade hon. Hon vände sig om och såg mig rakt i ögonen. Det skrämde mig lite.
"Adam. Jag älskar dig och jag hoppas du älskar mig med", sa hon.
Det var verkligen inte vad jag trodde hon skulle säga.
" Adam ..."
"Ja ?" , sa jag med en svag röst.
"Jag är gravid.." , sa hon tyst.
Jag stod och stirra på henne med öppen mun. Jag såg att tårar började bildas i hennes ögon.
"Nej ", viskade jag.
Britney började gråta. Jag kramade inte henne. Jag torkade inte bort hennes tårar. Jag bara ... stod där. Jag gjorde ingenting. Britney vände sig om och började gå.
"Britney", sa jag , med en skakig röst.
Hon vände sig om igen.
" Jag kan inte ..." ,sa jag.
Jag visste inte hur jag skulle förklara för henne. Jag var absolut inte redo. Jag kunde bara inte. Jag skulle snart börja gymnasiet. Jag var tvungen att fokusera på det. Annars skulle jag aldrig få ett bra jobb. Jag kunde inte sitta hemma och ta hand om en skrikande illaluktande bebis. Jag kunde inte.
" Va ?'" , sa hon.
Hon lät ledsen och förvånad.
"Jag kan bara inte.", sa jag.
Britney stirrade på mig. Hennes ögon var röda och hennes kinder var våta. Jag sårade henne. Men vad hade hon förväntat sig ?
" Tänker du inte hjälpa mig ?" , frågade hon.
Jag bet min underläpp.
"Jag kan inte.", sa jag.
Britney började springa därifrån. Jag sprang inte efter henne. Jag kunde inte.
Britneys perspektiv
Jag sprang hela vägen hem. Jag slängde igen ytterdörren , slängde ifrån mig väskan och skorna , drog av mig jackan och sprang upp på mitt rum och låste. Jag gled ner på golvet och låg där och grät. Adam, mitt enda hopp. Han .. han lämnade mig. Han gjorde allt svårare. För att han tydligen inte kunde. Kunde han inte ta hand om sitt eget barn ? Allt var hans fel. Han var ett sånt as. Jag ska aldrig med prata med honom. Den .. den ..
Jag slet i mitt hår och skrek. Smärtan var .. obeskrivlig. Jag kände mig övergiven . Och oälskad. Och det fanns bara ett sätt att bli av med smärtan. Och som tur va , var mamma inte hemma.
Jag gick nerför trappan och in i köket. Tog en vinflaska och tog av korken. Sen gick jag upp på mitt rum .
Efter ungefär en halvtimma var flaskan slut. Och jag var inte lite full. Och jag kände ingen smärta. Jag kände mig .. lite illamående. Jag sprang till toan och spydde. Yuck. Men jag mådde faktiskt bra. Jag vinglade tillbaks till mitt rum och läste dörren. Sen kollapsade jag på sängen.
_____________________________________________________
Som ni kanske märker andvänder jag 'hårda ord' om det stör er , kommentera , så tar jag bort dom :)
Kort del , sorry :)
Kommentarer
Trackback