~ You made my life a happy one.There's no tragedy in that ~
Jag kröp ut ur de röda lilla tältet som stod mitt på stranden. Vi var i Wales. Vid nån strand han besökt nån gång. Han älskade denna platsen. Det var därför han ville hit innan han dog. Innan cancern skulle ta död på honom. Varje gång jag tänkte på det gjorde det ont. Jag fick tårar i ögonen. Men jag hade lovat att försöka låtsas som om allt var bra. Som om han var normal, inte som om han var döende.
Mannen jag älskade var döende.
Jag hörde hur han kröp mot mig och sedan satte sig jämte mig utanför tältet. Jag kollade på honom. Han hade på sig en ljusblå skjorta och bruna byxor som var uppvikta till knäna. Han ljusblå/gråa ögon såg in i mina. Hans bruna hår var lite rufsigt.
"Jag är hungrig , skulle du kunna hämta korvarna ?", sa han .
Han gav mig ett ängellikt leende.
"Självklart", sa jag och kröp in i tältet igen.
Jag tog fram ett paket med korvar , påsen med brödet , en tändare och lite papper. Jag kröp ut igen och la sakerna jämte honom. Sedan gick jag till baksidan av tältet för att hämta lite av veden jag hade skaffat igår. Jag la veden veden på askan från den gamla elden , tog lite papper och tände elden. Jag hällde på lite av ölen vi hade med oss så att det skulle brinna snabbare. Sen satte jag mig jämte honom igen. Han öppnade paketet och började grilla sin korv.
"Tack för allt", sa han efter en stund.
Jag kollade upp mot hans ansikte. Han såg ledsen ut, och rädd.
"Inga problem", sa jag.
Jag flyttade mig närmare honom . Han tittade ner mot mig och lutade sig framåt för en kyss. Jag kysste honom mjukt på läpparna. Han log mot mig. Jag fick fjärilar i magen av hans leende.
Vi satt framför elden resten av dagen. Vi pratade om minnen, om hans familj , om min familj . Vi pratade om vad som skulle hända när man dog. Han berättade allt för mig. Jag berättade allt för honom. Han sa att han älskade mina mörkgröna ögon. Jag sa att jag älskade hans blågråa. På utsidan såg det säkert ut som om jag var glad , och att det inte gjorde ont alls. Men inom mig var det som helt tvärtom. Varenda ord han sa gjorde ont. Det gjorde ont när han sa att han älskade mig. Jag kunde inte tänka på annat än att jag skulle förlora denna underbara man. Men jag visade honom inte det.
Vi gick och la oss när elden slocknat. Vi låg tättintill varandra inne i tältet. Vi låg så nära att jag kunde höra hans hjärtslag. Jag älskade ljudet av hans hjärtslag. Jag kollade in i hans ögon en sista gång innan jag somnade.
Jag vaknade av att James skakade om mig.
"Allie! ", hörde jag han säga .
Jag öppnade snabbt ögonen. Han låg fortfarande jämte mig. Han var blek och man kunde tydligt se smärtan i hans ögon. Jag började genast rota efter morfinet. Jag hittade hans lilla medecin väska. Det var svårt att öppna väskan med mina skakinga händer. Jag hade gjort det här en massa gånger , men jag var fortfarande lika rädd varje gång. Jag skruvade av locket på den lilla flaskan och lyfta upp han huvud. Han drack av morfinet. Efter en stund slappnade han av igen. Jag la försiktigt hans huvud på kudden igen. Jag var andfådd och jag skakade fortfarande. Han tog min hand och såg mig i ögonen.
"Det är okej", sa han lugnande.
Nej. Inget var okej längre.
Jag la mig ner igen. Han la sina armar omkring mig och vi båda somnade igen. Jag sov länge. Väldigt länge. När jag vaknade var solen mitt på himlen och James var inte kvar. Jag tog på mig en extra tröja och sträckte på mig. James satt säkert utanför tältet. Jag kröp ut ur tältet. James var inte där. Jag fick lite panik. Jag kollade mig omkring. Jag såg honom ingenstans. Jag började skaka igen.
"James!", ropade jag.
Jag kollade in i skogen. Sen vände jag mig om och kollade ut mot vattnet. Och där var han. Han var på väg ut i vattnet. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Han har ju cancer , han kan inte simma! Jag sprang mot vattnet.
"James!", ropade jag.
Jag hade börjat gråta nu. Jag sprang rakt in i vattnet. Vattnet var iskallt. Men jag fortsatte bara framåt.
"James!", han stannade.
Jag tog mig så snabbt fram i vattnet som jag kunde. När jag var tillräckligt nära honom grep jag tag i hans arm och drog honom mot mig. Jag såg att han grät också.
"Vad håller du på mig ?", frågade jag.
"Jag kan inte...", sa han tyst.
"Va?"
"Jag klarar inte det här. Det kommer bara bli värre, det kommer bara göra mer och mer ont , jag vill inte att den sista tiden i mitt liv ska vara så smärtsam, jag är redo, jag har gjort allt jag alltid velat ...", han fortsatte prata och prata.
"James, nej..", sa jag tyst.
Jag kunde inte gömma mina känslor mera. Jag grät och grät och grät.
"Jag älskar dig Allie. Jag vill inte lämna dig, men jag vill göra det här.", sa han tyst.
Han grät också nu.
Allting gjorde så ont nu.
"Om du tänker dö nu , tänker jag dö nu med..", sa jag.
"Nej ! Nej ... jag vill att du ska leva , jag vill inte att ditt öde ska vara samma som mitt", sa han.
"Snälla Allie, för mig. Lev för min skull", sa han.
Jag bet mig själv i läppen hårt. Han gick mot mig ock kramade mig. Jag kramade honom hårt tillbaka.
"Säg till polisen att du var och hämtade ved och när du kom tillbaka såg du mig flytandes på vattenytan", viskade han.
"Gör det inte James"
"Allie, snälla. Låt mig göra detta." sa han
"James, jag vill inte", sa jag.
"Snälla, jag ber dig"
Jag var tyst en stund. Det kändes som en mardröm. Men det var det han ville. Jag var skyldig honom detta.
"Om det är vad du verkligen vill", sa jag tyst.
Han kysste mig. Det var en underbar sista kyss. Han släppte taget om mig och fortsatte sedan att gå ut i vattnet.
Kan ni tänka er smärtan av att se sin livs kärlek ta självmord ? Den är mycket värre än man kan tänka sig.
Han vände sig mot mig.
"Allie, jag skrev ett brev innan. Läs det för min familj på begravningen. ", ropade han.
Jag kunde inte göra annat än att nicka.
"Jag älskar dig", sa han innan han sjönk ner i vattnet.
Jag stod där i vattnet och grät. När jag såg hans kropp flyta upp till ytan, simmade jag ut och tog kroppen till land igen. Jag drog upp honom på stranden . Och sedan grät jag. Jag kunde inte sluta gråta. Jag höll hans kropp nära min.
"Jag älskar dig James", viskade jag om och om igen.
Det var nu fyra veckor sen James dog. Det var den 17 april nu. Det var James födelsedag och hans begravning.
Jag satt och grät under hela den tiden prästen pratade. När vi sedan tagit ut kistan och sänkt ner den i hans grav. Så skulle jag läsa upp hans brev för hans familj. Det var ett kort enkelt brev.
Jag ställde mig framför hans grav och tog fram den lilla lappen han hade skrivit på. Med en skakig röst läste jag upp hans brev.
"So I raise a morphine toast to you all , and if you should happen to remember it’s the anniversary of my birth , Remember you were loved by me , and that you made my life a happy one , and there’s no tragedy in that."
________________________________________________________
Det kanske inte var den bästa lilla novellen jag någonsin skrivit. Men jag var bara tvungen att skriva det. Jag fick inspiration från filmen "Third Star", ni borde verkligen titta på den. Det sista "brevet" är från filmen. ( Det kan finnas lite fel här och var med det är mitt i natten just nu, och jag är lite trött :P )
Glöm inte att kommentera och säga vad ni tycker! Det skulle göra mig så glad , och om ni gör det får ni två delar , eller mer , beror på om ni kommenterar eller inte ! :)
I love you, you crazy carrot ♥ (Mininovell)
Will tog min hand och drog ut mig ur hans hus. Han började springa så jag sprang efter. Jag kunde se hur Will log. Och det fick mitt hjärta att dunka lite extra hårt. Han stannade vid parken och satte sig på en bänk. Jag gick sakta mot bänken och satte mig. Hans bruna hår var lite smårufsigt . Precis så jag älskade de. Hans gröna ögon stirrade rakt in i mina. Will satte sig närmare mig. Han försökte att inte le , det såg jag. Vad tänkte han göra nu då ? Will ställde sig sakta upp och jag gjorde densamma. Han lyfte upp mig i sina armar och började gå mot ankdammen. Nej. Nej. NEJ!
"Will , nej!", skrek jag.
"Lugn , jag är med dig", viskade han i mitt öra.
Han tog av sig skorna och började gå i.
"Du måste skoja." , sa jag.
Han visste att jag va rädd för ankor. Och att jag hatade kallt vatten.
Månen lyste upp dammen och gav den ett vackert ljus på ytan. Det var inte så kallt ute , även fast det var höst.
Vattnet var uppe vid knäna på Will. Eftersom han var längre än mig. Skulle det vara typ vid låren på mig. Jag trodde att han skulle sätta ner mig försiktigt. Men nej. Inte den galna moroten Will. Han kastade ut mig i det kalla vattnet och jag skrek . Jag väckte säkert dom som bodde i närheten. Will simmade ut efter mig och drog in mig till det grunda.
"Will!", skrek jag och slog honom lätt på armen.
Han bara skrattade sitt gulliga skratt.
Ni kanske undrar varför jag kallar honom morot ? Han har en konstig kärlek för morötter. Det är därför. Och det förklarar varför han hade på sig en tröja med en morot på.
"Nej! jag blötte ner min tröja!", skrek Will.
Jag började skratta åt hans konstighet. Han var väldigt speciell.
Innan jag träffade honom var jag som en helt vanlig tjej. Jag var med kompisar , shoppade , kollade in killar. Ja , ni vet. När Will kom in i mitt liv förändrades allt , jag hade gjort så många galna saker med honom och jag ångrar inget. Jag älskar honom.
Jag sprang upp ur dammen med Will efter mig. Nu blev det kallt. Jag började hacka tänder och skaka. Will la sina armar om mig och kramade mig så hårt att jag nästan tappade andan.
"Will. Släpp" , fick jag fram.
Han släppte mig och såg in i mina ögon. Han log. Det var ett sött leende. Det fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.
"I love you", sa han med en brittisk accent.
"I love you , you crazy carrot!", sa jag med en likadan accent.
Han kysste mig. Våra läppar rörde sig som två magneter.
Jag älskar denna pajken. Med hela mitt hjärta.
______________________________________
There it is! Jag är faktiskt inte så nöjd med den. Den kanske blev lite rörig.
Säg vad ni tycker !
"Will , nej!", skrek jag.
"Lugn , jag är med dig", viskade han i mitt öra.
Han tog av sig skorna och började gå i.
"Du måste skoja." , sa jag.
Han visste att jag va rädd för ankor. Och att jag hatade kallt vatten.
Månen lyste upp dammen och gav den ett vackert ljus på ytan. Det var inte så kallt ute , även fast det var höst.
Vattnet var uppe vid knäna på Will. Eftersom han var längre än mig. Skulle det vara typ vid låren på mig. Jag trodde att han skulle sätta ner mig försiktigt. Men nej. Inte den galna moroten Will. Han kastade ut mig i det kalla vattnet och jag skrek . Jag väckte säkert dom som bodde i närheten. Will simmade ut efter mig och drog in mig till det grunda.
"Will!", skrek jag och slog honom lätt på armen.
Han bara skrattade sitt gulliga skratt.
Ni kanske undrar varför jag kallar honom morot ? Han har en konstig kärlek för morötter. Det är därför. Och det förklarar varför han hade på sig en tröja med en morot på.
"Nej! jag blötte ner min tröja!", skrek Will.
Jag började skratta åt hans konstighet. Han var väldigt speciell.
Innan jag träffade honom var jag som en helt vanlig tjej. Jag var med kompisar , shoppade , kollade in killar. Ja , ni vet. När Will kom in i mitt liv förändrades allt , jag hade gjort så många galna saker med honom och jag ångrar inget. Jag älskar honom.
Jag sprang upp ur dammen med Will efter mig. Nu blev det kallt. Jag började hacka tänder och skaka. Will la sina armar om mig och kramade mig så hårt att jag nästan tappade andan.
"Will. Släpp" , fick jag fram.
Han släppte mig och såg in i mina ögon. Han log. Det var ett sött leende. Det fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.
"I love you", sa han med en brittisk accent.
"I love you , you crazy carrot!", sa jag med en likadan accent.
Han kysste mig. Våra läppar rörde sig som två magneter.
Jag älskar denna pajken. Med hela mitt hjärta.
______________________________________
There it is! Jag är faktiskt inte så nöjd med den. Den kanske blev lite rörig.
Säg vad ni tycker !