allaboutnovels

Men jag antar att det är okej XD

~

Jag låg och tittade på henne när hon sov. Hennes ansikte såg fridfullt ut. Hon var så vacker , hennes hud lyste . Och jag har ingen aning hur . Men det fick hennes hud att se mjuk ut. Jag smekte försiktigt hennes kind. Hon öppnade ögonen sakta. Vi såg varandra i ögonen. Jag kände samma känslor som alltid. Hjälplöshet och tomhet. Jag kunde se i hennes ögon, att hon kände likadant som jag.

Vi låg där och stirra på varandra tills mamma ropade att vi skulle börja fixa till oss. Jeremy satte sig upp på sängen och rufsade till sitt hår. Sexigt. Han drog av sig det vita linnet och satte på sig en blå tshirt med tryck , svarta jeans och en röd keps. "Hur många kepsar har du igentligen ?", frågade jag. Han satte sig på sängen igen. "89 , för jag kan inte räkna ", sa han och blinkade . Jag fnissade och ställde mig upp. Jag tog på mig slitna ljusa jeans och en av Jeremys tshirts. Det var en var en svart t shirt med 'Ed Hardy' tryck. Den var stor på mig , men det såg bra ut. Jag började fixa mitt hår medans Jeremy åt frukost. När jag hade plattat färdigt det gick jag ner till Jeremy. När jag kom ner , pekade han på klockan. fem i åtta. FAN! Jag tog snabbt på mig ett par sneakers och sprang ut med Jeremy tätt bakom mig. Vi sprang tillsammans till skolan. När vi var där var vi svettiga och trötta. Chase sprang mot oss. "Vafan har ni varit ?", sa han , han lät hur glad som helst. Jag såg att Julia stod i bakgrunden. "Chase , är du seriös ?", väste jag. "Vad ?", frågade han. Han såg helt oförstående ut. Jag pekade mot Julia. "Oh, ehm , Jag gillar henne liksom", sa han tyst. Jag suckade. Julia gick fram till oss. " Kom nu Chase", sa hon och drog i hans arm. Hennes naglar var så långa att det sågut som klor. Och när hon pratade var jag rädd att hennes silikon i läpparna skulle ploppa ut. Hennes feta röv tog över hela korridoren. " Annie, kom nu", sa Jeremy. Han märkte nog att jag var pissed off. Han la armen om mig och hans underbara parfym fick mig att nästan ramla.

Jeremy tog min hand och suckade. "Tur att dagen är slut ", suckade Jeremy. Jag tittade förvånat på honom. " V har en lektion kvar , du vet", sa jag och försökte dra honom till skåpen. Jeremy stog helt stilla . " Nejdå , den skiter vi i ", sa han och blinkade. Jag skakade på huvudet och  vi började gå mot utgången. Vi gick sakta hem under tystnad.

"Fyra dagar kvar", viskade Jeremy. Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Han torkade snabbt bort den. " Stanna", fick jag fram. Han tittade ner i marken och bet sig i läppen. " Jeremy", sa jag. Jag lät desperat. Men det var jag. Han ställde sig framför mig och drog i mig i hans armar. Jag började gråta mer. Han torkade mina tårar och kysste mig. Vi sa inget mer på hela vägen hem.

Jag och Annie räknade dagar. 3 dagar kvar. Det lät som om det var då jorden skulle gå under. Vilket den skulle. Min värld. Annies värld. Vår värld. Jag undrar hur det kommer vara när jag inte längre  kan se hennes leende. Höra hennes röst. Känna hennes hud mot min. Det är inte rättvist. Varför är livet så orättvist ? Jag la huvudet i min händer. Annie var uppe och duschade medans jag kollade på tv. Det var inga bra program på tv. Så det var bara jag och mina tankar. Imorgon var det bara två dagar kvar.

Jag hörde att Annie kom ner . Jag kollade snabbt bakåt. " Våra mammor är inte hemma", sa hon. Jag tittade på henne. Öh vafan snackar hon om ? " Ne ..", sa jag. Hon gick och satte sig på soffan. " Du sa att vi borde göra det bästa av tiden.", sa hon. Jag försotd ingenting , vad babblar hon om. " Ja ?", sa jag förvånat. Hon tittade på mig och bet sig i läppen. ÅH! Vänta, VA?! "Annie, nej , eller asså..", jag försökte iallafall säga något. Hon la sin hand på mitt lår. Jag ställde mig automatiskt upp. " Jeremy, vi måste göra det bäst av tiden vi har kvar", sa hon , hon lät desperat. Jag suckade . " Annie, du är inte redo , inte jag heller.",  sa jag bestämt. Hon såg lite sårad ut. Jag satte mig på soffan. Hon lutade huvudet mot min axel. " Jag kommer sakna dig", viskade hon. Jag svarade inte . Jag antar att hon vet vad jag skulle svara ändå. Jag kan inte beskriva hur mycket jag kommer sakna dig.