Cazzies historia ♥ - del 1

Okej, jag tar första delen, men har ändrat den lite grann. :)

Inledning.

Hej, jag är Cazandra Zoey Erin Gabrielle Forbes. Jag är sjutton år.

Min syster heter Annie Nicole Kimberly Forbes och är femton år. Hon är som min bästa vän, för hon stöttar mig genom allt. Allting verkar helt normalt med mig, som om jag vore en helt vanlig normal sjuttonåring. Men de är jag inte. Jag har en stor hemlighet.

Jag är vampyr.

 

Innan jag blev vampyr :

Adrian drog mig närmare honom. Hans ansikte kom närmare och han kysste mig. Rök- och spritlukten gjorde mig dåsig och illamående. Jag drog mig ur hans grepp och sneglade på honom. Han drog mig in i ännu ett järngrepp och kysste mig ännu än gång. Julia vinglade fram till oss och flinade åt mig. Jag såg i hennes ögon att de var mer smärta än glädje i ögonen. ”Jag måste hem..” sa jag och reste mig upp och kände spyan komma upp i halsen. Jag slängde mig ner på marken och spydde. Adrian kom och höll mitt hår, så min syster inte skulle märka något när jag kom hem. När jag vände mig och satte mig en bit bort från spyan såg jag Adrians ögon. Han öppnade munnen för att säga något, men stängde den. Men sedan öppnades den och han började prata. ”Hur mår du?” frågade han osäkert. Jag ryckte på axlarna. ”Har mått illa hela dagen.” sa jag enkelt och försökte resa mig upp, utan framgång. Adrian gick fram och drog upp mig och kysste mig innan jag gick. Jag kände Adrians ögon såg på min ryggtavla. Jag tittade bakåt och ville nästan stanna kvar. Jag började springa mot skogen så jag inte hann ändra mig och springa tillbaka. Jag hörde Julias skratt och insåg att hon råkat springa rätt in i Adrian med Eddie efter sig. Jag gick in i skogen och stoppade in ett tuggummi i munnen. Jag gick saktare än vad jag brukade. Efter ett par steg knäcktes en gren och jag slutade tugga och stannade. Jag såg mig omkring, men det var ingen annan än jag i skogen. ”Hallå?” ropade jag. Ännu mer grenar knäcktes och en iskall kåre kröp längs med min ryggrad. Tillslut började jag gå igen, även hur rädd jag än var.

Jag såg tre skuggor bakom mig, och gav till ett ljud. Jag sprang av rädsla. Jag minns inte att jag någonsin varit så rädd som nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback